| Heikki Susiluoma, fil. mag. CV Pinnonäsgatan 27 |
||||
Välfärdstjänster är en produktionsfaktorMan kan ännu höra anhängare av hård kapitalism utbrista, hur "det är basindustrin som livnär oss: jordbruket fungerar med subventioner och den offentliga sektorn är en sorts nödvändigt ont - snyltare". Med djup bröstton uttalar man, att "vi inte lever här genom att tvätta varandras skjortor". Trots det njuter även basindustrin av sin arbetskrafts höga yrkeskunnighet (utbildningssystemet), av regelbundet arbete (barnens dagvård) och av arbetstagarnas hälsa (hälsovården, förebyggande kampanjer, hälsoupplysning). Byggandet av infrastruktur (vägnätet, informationsförmedlingen mm.) och tryggheten (polisen, gränsövervakningen, armén) i samhället hör till sådana kostnader som betalas från gemensamma medel. I framtiden kan en fungerande demokrati och tryggheten vara faktorer, som påverkar placeringen av produktionsanläggningar. Toppexperterna får överallt en hög lön och snart behöver de ännu mera lön var människan själv måste köpa sin hälsoförsäkring och trygghet. Oroliga och billiga samhällen lockar inte nu heller all företagsverksamhet. Det är mycket konstigt och ansvarslöst att nedmontera de tjänster som vår välfärd och ekonomiska verksamhet baseras på och som vi är kända för i den övriga världen. Förutom ekonomisk trygghet finns också de värden som tillhör en kulturstat, och dessa måste försvaras.
|
||||
Heikki Susiluoma Sammandrag av artikkel i Chydenius-Institutets forskningar 2/98 ATT FLYTTA TILL LANDET OCH BLI FÖRETAGAREHur de som flyttat från staden upplever landsbygdens arenor Mitt eget företagande (1994-1996) har varit utgångspunkt för denna undersökning, som bygger på vad 22 företagare och två vanliga äkta par som flyttat till landet har haft att berätta. Jag var verksam som företagare i två och ett halvt års tid, varav drygt ett år som kaféägare i Voltti i Alahärmä. De företagare som skulle bli intervjuade sökte jag fram på den jordbruks-dominerade kärnlandsbygden i Södra Österbotten, Mellersta Österbotten, Egentliga Finland och Nyland. I mitten av 90-talet inleddes en ny våg av avfolkning på den finska landsbygden. Nu lider också kommunernas centralorter och småstäderna av ett utflyttningsöverskott. För att hålla lands-bygden levande förutsätts i nära framtid en flyttningsström från städerna ut till landet. Eftersom det inte är många av dem som flyttat bort från landsbygden som vill återvända, riktas förhopp-ningarna också på helt nya inflyttare. Den som flyttar till landsbygden måste bli företagare, ty andra former av inkomstmöjligheter för folk i arbetsför ålder finns det på landet bara mycket sporadiskt. För de företagare som jag intervjuade kunde den konkreta orsaken till att de flyttat till landet vara en nog så slumpmässig händelse eller faktor, men längtan till landet ligger bakom så gott som samtliga flyttningar. På landsbygden uppskattas de möjligheter som rymligheten för med sig; det finns gott om plats både utomhus och inomhus. Också stillheten, renheten och tryggheten är faktorer som upp-skattas när man söker sig till landsbygden. Hur är det då att bosätta sig på landsbygden och bli företagare? Hur den inflyttade kan anpassa sig till livet på landsbygden beror på många olika faktorer. Den som återvänder till sina rötter har det i regel lättare än den som kommer till byn som helt ny. Bransch, kön, personlighet inverkar också i hög grad på anpassningen. Ett företag i servicebranschen kan mycket väl påskynda anpassningen, medan det åter i vissa situationer är onödigt att vänta på kunder från den "vita zonen" inom 50 km radie. Inom produktionsverksamheten kan företagaren friare välja sina kontakter med närmaste omgivning. På landsbygden råder fortfarande traditionella uppfattningar om vad som är lämpligt att företa sig och vad som passar för kvinnor och män. Till det trygga samhällets baksida hör att man noggrant iakttar andras liv, och till den egna lokalkulturens avigsidor hör kotteriandan och rädslan för det som är främmande. De som flyttat till landsbygden kan enligt sina berättelser indelas i tre grupper: De som har lätt för att reagera upplever ofta förhållandena till omgivningen mycket starkt. För dem har avundsjukt prat och direkt förtal ofta lett till tanken att ge sig i väg från orten. Till denna grupp hör å andra sidan också de allra lyckligaste historierna om flyttningen till landet när den inflyttade lätt har kommit in i samhället. Den trygga och romantiska bilden av landsbygdssamhället kan härvid bli verklighet. De lättreagerande är i huvudsak kvinnor. De som förundrar sig är sådana inflyttare som är förvånade över gammalmodig praxis och inställning på landsbygden. Det kan vara fråga om olika bäste bror-system samt att man gynnar kommunens egna företagare i ord, men inte i handling. Ofta har dessa inflyttare som förundrar sig över saker och ting haft svårigheter den första tiden, men landsbygdens fördelar (natur, rymlighet, stillhet, trygghet) har vägt tillräckligt tungt i vågskålen för att få dem att stanna kvar. Realisterna har ofta erfarenhet av landsbygden och lantlig bakgrund, även om de inte skulle höra till de egentliga återflyttarna. För dem är de tråkiga sidorna av det sociala livet på lands-bygden bara normalt gnissel i hjulen. Så har det alltid varit och kommer alltid att vara, och det lönar sig inte att fästa någon större uppmärksamhet vid saken. Realisten är ofta en man som har produktionsverksamhet (metallverkstad) med kunder huvudsakligen från andra ställen än den närmaste omgivningen. Några undantag bland dem som intervjuades vill antingen inte berätta om eller ser oftast inte alls detta fenomen med Vi och De andra. De kan vara återflyttare som har behållit en nära kontakt med hembygden t.ex. genom en sommarstuga. De finns också nyinflyttade som förbigår saken av försiktighetsskäl, eftersom de inte vill ta den risk det kan innebära att kritisera sin nya boningsort. För det fenomen som kommer fram i undersökningen använder jag benämningen Vi och De andra. Ur den nyinflyttades synpunkt är det centralt att komma med bland dem som räknas till Oss. Den gruppen består av jordbrukarna i byn och av människor som bott på orten i generationer. Till De andra, de som flyttat till orten, förhåller man sig traditionellt med misstänksamhet, som i värsta fall kan vändas till fientlighet mot nyinflyttade. När man vill locka nya invånare till landsbygden bör fenomenet Vi och De andra tas på allvar. Alla bygder behöver inte utvecklas och vara dynamiska, men om man i något område vill ha nya invånare för att t.ex. rädda byskolan från undergången, så vore det på sin plats att utveckla fördragsamheten. Annars kan det gå så att idealistflyttaren som har läst om landsbygdens utarmning och bosatt sig i byn blir djupt besviken. Han är inte heller någon önskvärd invånare som skall ge liv åt byn, och allra minst aktivt delta i byns verksamhet. Vaktande på andras förehavanden, avundsjuka, elaka tungor och en uppdelning i Vi och De anses av en del vara typiskt för landsbygden och någonting självklart. Med tanke på lands-bygdens utveckling är det enligt min mening fråga om en synnerligen väsentlig omständighet. Härom vittnar de som flyttat till landet och som tänkt bli eller blivit företagare, vilka efter flyttningen har fått en helt annan bild av människorna på landet. Sammandrag av publikation Chydenius-Institutet undersökningar 3/1994: PÅ VÄG MOT BEFRIELSENS EKOLOGIVarför behövs en miljöetiskt inriktad landsbygdsforskning, landsbygdspolitik och landsbygdsverklighet? Den finländska landsbygden har under närmare trettio år levt med de plågor en fortgående avfolkning medför. Under två decennier har tidskrifterna till en del levt på att beskriva landsbygdens tragedier. Nästan lika länge har en liten, men växande grupp människor fått sin utkomst av landsbygdens problem: av att beskriva problemen, söka alternativa utvägar och av att väva invecklade teoretiska problemkonstellationer. Ofta har det viktigaste tappats bort: den enskilda jordbrukaren och landsbygdsbon, ett moraliskt och tänkande subjekt, inte endast en producent. Många landsbygdsprojekt har startats och många rapporter har skrivits för att sedan fungera som hyllfyllning i olika institut och universitetsinstitutioner. Bykommitt6emas avvärjningssegrar har tagit spaltutrymme från de tidigare skildringarna av misären. Vid sidan av detta har landsbygden i huvudsak levt sitt eget liv. I detta liv har ingått lyckade flykter till städerna, förtvivlade försök att stanna kvar i byn, lyckade återkomster och förnuftiga vägran att flytta. I bästa fall landsbygdens utvecklingsarbete och fästandet av uppmärksamheten vid problemen skapat en at:rnosfär, där en tro på framtiden har kunnat växa fram. Utvecklingen har likväl främst styrts av marknadskraftema, vilket har lett till att största delen av människorna har lockats till andra yrken än sådana som hör samman med jordbruket, och av jordbrukspolitiken, vars stödsystem har givit mycket litet utrymme för egna solouppträden. Avfolkningens motström har hållits vid liv med talkoarbete, bykommitt6er och många gånger med statliga subventioner. Nu när vi är inne på nittiotalet har depressionen börjat bryta sönder välfärdsstatens grunder och man har kritiskt börjat granska hur pengar fördelas till landsbygdens utveckling. Hittills har ekonomisk effektivitet eller materiellt välstånd automatiskt ansetts vara de viktigaste målen att sträva mot. Nu är det skäi att vända blicken mot den värdegrund, som försöken att hålla landsbygden befolkad vilar på, dvs. mot det fundament, som argumenten för att landsbygden skall hållas levande skall muras på. I den nya situationen fungerar inte den gamla argumenteringen. Det går inte längre att bara utstöta klichen att landsbygden skall bevaras. Landsbygdsbefolkningen och landsbygdens utvecklare kan inte heller hänvisa till något absurt värde i sig självt hos landsbygden. Bakom ett egenvärde måste det alltid finnas en grund, som samfundet kan stöda sig på i sökandet efter praktiska och teoretiska sätt att förstå landsbygden. Framtidens jordbrukare och landsortsbor kommer att vara tvungna att med större ödmjukhet ta emot stöd (materiellt och andligt) av olika typer samt att som motprestation idka en sådan jordbruksproduktion, som stöds av en större befolkningsgrupp. Producentorganisationernas intressen, den europeiska integrationen eller en ren utvecklingsutilism, som musealiserar landsbygden enligt turistmarknadens estetik, utgör inte hållbara argument för bevarandet av landsbygdens karaktär som motpol till det urbana samhället. Man kan peka på tre orsaker till att vi behöver en ny landsbygdspolitik, som vilar på en miljöetisk grund:
Kärnan i den nya miljöetiska jordbrukspolitiken är att maten produceras så nära dess konsument som möjligt samt att man använder så litet ändliga naturresurser som möjligt, samtidigt som man tryggar jordmånens livskraft. På detta sätt skapas en verklig och hållbar grund för bevarandet av en levande landsbygd på lång sikt. All annan verksamhet som placeras på landsbygden, offentlig eller privat, bör följa de lagbundenheter och regler som allmänt gäller i samhället. I detta sammanhang är det viktigaste frågan rörande de offentliga tjänsterna att medborgarna får en jämlik behandling och ifråga om de privata funktionerna lönsamheten. Med privatekonomisk lönsamhet avser vi att verksamheten blir ekonomiskt lönsam utan massiva stödinsatser och regionalpolitiska åtgärder. Vi kallar här på en ny typ av debatt om moral och värderingar. Landsbygden bör klara sig på egen hand. Den kan utgöra en idealisk arbetsmiljö för många funktioner, där det landskap, den tystnad osv. landsbygden erbjuder är väsentlig. Inget särskilt stöd bör riktas till boende på landsbygden. Detta bör inte förstås som en strävan att musealisera landsbygdens levnadssätt. Målet är att visa att det finns ekologiska och moralisk argument för att bevara en levande landsbygd på basen av dess funktion som livsmedelsproducerande miljö. Bevarandet av en levande landsbygd som ett alternativ till den urbana miljön bestämmer också den urbana kulturens livsvillkor och levnadsstandard. I det miljöetiska jordbruket innefattar vi också produktionen av ren, hälsosam föda enligt naturenliga metoder. Det är moraliskt oförsvarbart och kortsynt att göra vinster genom att använda konstgödsel och bekämningsmedel när överproduktion råder. När man utgår ifrån den naturenliga odlingen vid utvecklandet av landsbygden når man också nationalekonomiska fördelar genom minskad import av energi och bekämpningsmedel samt genom minskade exportkostnader. Samtidigt har man möjlighet att bryta sig fri från den eviga utvecklingen av landsbygden, som verkar ha smittat ner alla forskare, politiker och attitydskapare, som sysslar med landsbygdsfrågor. En del av landsbygdens utvecklare kunde stiga ner från sina pappershögar och börja förverkliga sina ider som företagare i landsbygdens vardag, mitt i den mulldoftande verkligheten. Landsbygdsforskarna borde granska sin verksamhet kritiskt. Ett forsknings eller utredningsarbete, som lämnar som hyllfyllning, befrämjar inte alltid landsbygdsbefolkningens intressen. En del av forskarna kan mycket väl övergå till andra uppgifter, t. ex. bilda ett eget företag liksom utvecklarna. De som är intresserade av forskning kan öppna nya vyer för klarläggningen av samhället, individen och naturen samt tränga in i de förändringar i de moraliska värderingarna, som vi i framtiden måste ha insikt i för att trygga mänsklighetens fortsatta närvaro på vår planet. Också landsbygdsforskama har en etisk skyldighet att vända blicken mot sig själv: man måste i forskningsresultaten våga ta ställning till mänsklighetens moraliska skyldigheter och till visioner om framtiden, som når längre än de eventuella ekonomiska fördelar och nackdelar EG kan medföra. Även i detta sammanhang är det i första hand fråga om befrielse på samma sätt som i befrielsens ekologi, vilken fungerar som en kraftkälla för den mjljöetiska landsbygdpolitiken: en första drivkraft i aristoteleisk mening, som försöker ge befrielse från den strukturella syndens bojor. I Latinamerika steg befrielsens teologi upp till försvar för den svaga, hungriga och förtryckta människan mot diktaturens godtycke och den katolska kyrkans likgiltighet. I befrielsens teologi har t. ex. Guds väsen inte så stor betydelse, viktigare är vad han betyder för den fattige och på vems sida han står. Ekologi är dagens teologi - en sorts överlevnadslära för människan. Marknadsekonomins krafter med pengarna som sin Gud attackerar människan på många olika sätt. En ökning av egendomen och ett kontinuerligt höjande av ett odefinerat välstånd är de enda godkända normerna i de kapitalistiska länderna. Samtidigt belastas konsumenten av en känsla av synd på grund av förödandet av naturtillgångama, vilket går livet plågsamt på ett absurt sätt: "Du måste känna din skult och ditt ansvar, men du får inte hoppa av ekorrhjulet!" Den katolska kyrkan ersätts av en officiell och inofficiell miljöapparatur, som drar gränser i människans livskrets och sätter begränsningar för dem som inte stöter på gränserna i sin egen verksamhet. Befrielsens ekologi utgår från att livet är ett och odelbart för oss. Naturen och människan existerar inte för sig, utan människan utgår i all sin verksamhet från sina startgropar i naturen. Vi är alltså oskiljbart bundna till naturen och samtidigt vid vår egen välfärd. Alla lösningar måste på något sätt bindas till lokalt kunnande och viljebildande om man vill bygga en s.k. hållbar utveckling på lång sikt samt trygga naturens mångformighet. I befrielsens ekologi kvarstår liksom i befrielsens teologi ett motsatsförhållande mellan det universala och det lokala. Det behövs allmän kunskap om de ekologiska systemens funktion, men denna allmänna kunskap kan inte åsidosätta lokalt kunnande och vetande. I landsbygdpolitiken betyder befrielsens ekologi att man inser att bevarandet av jordmånens livskraft och naturens mångformighet är ett livsvillkor för människan. Människosläktets moraliska och fysiska fortbestånd förutsätter att vi respekterar också sådana arter som är "onödiga" för oss och att vi strävar till ett liv och ett samhälleligt beslutsfattande som är etiskt bättre grundat. Livsmedelsproduktion på den finländska landsbygden är inte en episod i Europas nordöstra utkant som avslutas med "eurogenerationen", utan ett äkta villkor för att mänsklig verksamhet skall fortsätta i Finland. Utöver de globala problemen måste landsbygdpolitiken ge svar också på de samhälleliga utmaningarna hemma hos oss. I det korsdrag av strävanden landsbygden utsätts för finns det ingen grund att stå på vid utformandet av politiken. Det talas om att rädda landsbygden och medel satsas i forskning och utvecklingsprojekt. Å andra sidan töms landsbygden på folk som arbetar där genom att jordbruket körs ned i eurokondition. Samtidigt går arbetslöshetssiffrorna upp i höjden. På de eurokonditionerade lägenheterna är pressen stor att öka insatsen av konstgödsel och bekämpningsmedel, vilket i sin tur står i konflikt med kraven på att lantbrukets miljöpåverkan skall minskas. I den miljöetiska landsbygdpolitiken kan man med naturenliga odlingsmetoder minska belastningen på naturen från gödsel- och bekämpningsmedel. Ersättande produktionsmedel erhålls genom att man tar i bruk åker och mänskligt arbete. Det lönar sig bättre att göra små olönsamma lägenheter lönsamma än att låta brukarna bli arbetslösa stadsbor. I framtiden bör landsbygd- och jordbruksforskarna fästa uppmärksamhet vid miljön som en helhet. inte bara som en ekologiskt, politiskt, socialt, samhälleligt eller ekonomiskt fenomen. Alla frågor som hör samman med miljön, naturen och människan som ett kulturellt väsen faller snabbt under den normativa etiken: Hur gör vi rätt? I sista hand råkar vi ut på etikens hala is vid de metaetiska frågorna: Vad är rätt och vilka är värderingarna? Moralen är likväl en egenskap hos den kulturella människan, och den ändrar form helatiden. Så håller också nu på att ske och det bör även landsbygdsforskarna vakna upp för tiden.
Skinnet på dina ädla nävar när stenar två Sten mot sten! 'Hellaakoski , Aaro (1994) s. 11-12, översättning Stig-Olof Lillqvist
|
