Förhållandet mellan rnänniskan och björnen har under tidernas lopp varit rätt så mångfasitterat, och dess rötter sträcker sig synnerligen långt tillbaka i tiden. Det antas att björntraditionen uppstod för över 30 000 år sedan bland fornkulturerna i Mellaneuropa och att den sedan spred sig med människan när hon utvidgade sitt livsrum under den senaste istiden och därefter som ett levande kulturarv till alla platser där björnar överbuvudtaget paträffas.

Det har påträffats bevis på den björndyrkan som var grunden för de forntida nordiska jägarfolkens folktro och olika björnmytologier inte bara i Europa och Fennoskandien utan givetvis ckså i Sibinen och dessutom i hela det övriga Asien, Fjärran Östern och Indien medräknade. Anmärkningsvärt rik har björntraditionen Varit bland ursprungsbefolkningen i Japan och Nordamerika. Rätt så betecknande är också en berättelse i irokesernas mytologi om den listiga räven som lurade björnen att sätta sin svans i en vak som fiskbete. Någon så värst ny barnsaga kan det alltsa inte vara fråga om, eftersom landförbindelsen över Berings sund bröts redan för cirka 12 000 år sedan.

Berättelserna om björnens himmelska ursprung och i samband med det förbindelsen med stjärnbilden Stora björn återkommer i relativt likadan version hela vägen från antikens Grekland till ursprungsbefolkningen i Sibirien. Björnen kopplas också i indianernas traditioner i Karlavagnen och Stora björn. Också björnsten i anslutning till björnjakten är känd över hela det arktiska området.

De människor som levde under tiden för den nordiska fångstkulturen trodde sig vara samma härkomst som björnen och ansåg sig vara jämbördiga med den. Björnen var inte bara en mytisk skogsmänniska, människans urfader och son till den himmelska guden, utan onekligen också ett högt värderat byte. Trots att björnen sedan urminnes tider ända fram till våra dagar har åtnjutit stor respekt förändrades björnens ställning under medeltiden I och med kulturen den tiden undergick stora förändringar. Människan blev då bofast och började bedriva jordbruk och hålla boskap och mötte nu en annorlunda björn, som plötsligt hade blivit ett plågoris.

Top

I medeltidens Sverige- Finland var viltet huvudsakligen kronans egendom, men i de landslagar Magnus Eriksson 1347 och kung Kristoffer 1442 utfärdade konstaterar båda, att "biörnen, warijen og refven warder fritt af lifvet tagna allestedes". Trots sin mytiska betydelse för våra förfäder fick björnen den tvivelaktiga hedern att vara den första arten som klassificerades som skadedjur i vår lagstiftning. Som sådant bibehölls den sedan nästan ända fram till millennieskiftet. Under tiden mellan stiftandet av landslagarna ocb 1970-talet stiftades det hos oss totalt tio omfattande lagar om jakten på däggdjursvilt. I samtliga dessa lagar klassificerades björnen som ett skadedjur.

I den kungliga förordning som följde pA landslagarna 1647 stadgades det för första gången hos oss om en premie för dödande av skadedjur. Premien betalades då av stadens eller häradets medel och den erhölls inte bara för björn utan också för varg. Dödandet av en björn var såväl för bytets värdes del som för premiens del lönsammare. För en vuxen björn hade det fastställts en premie på fyra daler och för varg två. För valpar av vardera arten betalades en daler. Redan premien fir en valp motsvarade mer än väl lönen för två veckor för en dåtida dräng.

Skottpengen på björn hölls utan avbrott kvar i lagstiftningen ända fram till 1923. I samband med en lindring av den dåvarande jaktlagen lämnades premien utanför lagen. Björnstammen i vårt land hade redan i samband med den intensiva rovdjursförföljelsen I slutet av 1800-talet decimerats oroväckande. Före lagändringen 1923 hade Finlands jägarförbund hållit ett möte 1900 där en livlig allmän debatt om bebovet av en fredning av björnen startade.

Det kämpades i många år om saken. Det initiativ pro en fredning som kanske väckte mest uppmirksambet togs av doktor Alexander Luther under en diskussion som fördes på Societas pro Fauna et Flora Fennicas möte den 2.12.1911. Under den närmaste tiden efter nämnda möte förenade sig olika skribenter I jaktsektorns tidningar upprepade gånger med förslaget Motsvarande diskussioner om fredning av björnen hade på initiativ av jägare och naturvårdare också förts I Sverige och Norge. I Sverige fredades björnen faktiskt i en del av landet redan på 1920-talet. I Finland fredades björnen däremot inte och betalningen av skottpeng återupptogs 1935.1953 avfoördes dock skottpengen på björn slutligt från lagen 1953. Då hade skottpeng på björn betalats i sammanlagt 292 år. Endast för vargen har skottpeng betalats under en Iängre tid än för björnen.

Top

Den oftast använda jaktmetoden i förr i världen var inringning av björnen. Det här innebar en antingen noggrann eller ungefärlig utredning av platsen för björnens vintervila som utfördes genom att följa med djurets spår och vandringar när det stod I beråd att gå i ide. Vid midvintertid gick man sedan med hundar till det område där idet förmodades ligga. Med hjälp av hundarna har söktes idet upp, björnen vläcktes och tvingades komma ut varefter den dödades. Ursprungligen skedde dödandet med spjut och yxor och kampen vid idet mellan fångstmannen och björnen som utsetts till byte kunde vara mycket jämn.

På 1700- och 1800-talen kom de mynningsladdade flintlåsvapnen och var välkomna redskap för jägarna, men handredskapen togs fortfarande med på jakterna och kunde ofta också spela en avgörande roll i dramat, om vapnets flintsten fallit i snön eller krutet inte antändes.

De orädda hundarnas betydelse var oersättlig, för med stöd av deras arbete kunde också en jägare med primitivare redskap vara herre över situationen.

På 1800-talet började björnjaktens spänning också intressera jägare från sådana bebodda trakter från vilka bjbrnarna redan försvunnit. Glesbyggdernas invånare observerade snabbt att här fanns en möjlighet till inkomster. Inringaren sålde oftast sitt inringade björnide till förmögna herremannajägare från orten eller avlägsnare trakter. I början av senaste sekel ökade idejaktens popularitet ytterligare genom att skaran av jägare som ville höra till den kungliga kasten av bjbrndödare blev allt större. Under de senaste krigen kunde det omräknat dagens myntenhet betalas upp till 7 000 euro för en björninringning. I och med att vapnen utveckldades tekniskt och skaran av besökare vid idena ökade blev jakten en relativi ofarlig sysselsättning för jägarna. I motsvarande grad närmade sig björnens chanser att undgå sina förföljare nollpunkten; ofta dödades björnen med en samfäIld skottsalva så fort den steg upp från idet.

Jägare som understrukit björnjaktens sportsliga värden och storhet föraktade modetlugan att i stora skaror bedriva slakt vid ingången till idet och inriktade i stället sitt intresse på häftiga björnjakter på skidor under skarförestiden I månadsskiftet april-maj Vid dessa jakter sökte hundarna under tidiga morgontimmar upp björnen som lockats ut ur sitt ide av vårvädret.. Jägaren följde skallet och drev björnen skidande tills solen på dagen fick skaren att mjukna under den tunga björnen. Om jaktlyckan stod jägaren bi och skaren ännu bar skidlöparen hann denna upp björnen och kunde fälla den.

Jakten på björnindivider som orsakar skada har haft en annan karaktär. Den vintertida jakten vid idet och på vårskaren förde jaktsugna jägare till ödemarkerna i östra och norra Finland, medan allmogens jägare från sommaren till hösten vid sidan av sina vardagssysslor jagade björnar som dödat boskap eller trampat I havresvederna i deras hemknutar. I närheten av aset av en ko eller häst som dödats av björnen eller i kanten av skogsåkern byggdes en skjutlave i ett träd. Tanken var att ta av daga just den björn som tillägnat sig fula vanor. Man använde också gillrade spjut och skjutvapen samt snaror, saxar, gift och björnfällor vid asen.

Top

Det stora antalet tillåtna fångstmetoder och den betydande premien för dödandet avspeglade lagstiftarens önskan att utrota björnstammen eller åtminstone hålla den under en viss kontroll. I den kejserliga jaktförordningen av 1868 konstaterades det dock redan - visserligen ännu med uttrycklig hänvisning till säkerhetsskäl - att man inte må använda gillrat spjut eller gillrad bössa som fångstredskap. Till övriga delar gallrades fångstmetoderna för björn först mot slutet av 1900-talet när förändringen i attityderna så småningom började ses också i form av lagreformer. Användningen av dödande björnfällor slutade när jaktlagen av 1962 trädde i kraft och 1964 fick björnen vinterfredningstid från medlet av oktober till den 10 maj. I och med den här lagändringen gick jakten vid idet till historlen.

Ett konservativi tänkesätt representerade också det faktum att björnjakten avvikande från all annan jakt ända fram till 1977 var tilllåten för vem som helst också på annans mark. I och med att den fria jakten upphörde nämnda år förändrades situationen väsentligt också såtillvida, att björnen fick lagligt skydd sommartid. Levandefångst med fälla och skytte för åtel förbjöds 1978 och fångst med sax 1983. Hona åtföljd av unge fredades 1981, men fredningen av under ett år gammal björnunge tädde i kraft först 1985. Att skjuta björn på åker och använda föda som lockmedel förbjöds 1988. Fram till 1993 krävdes det inte heller jaktvårdsavgift av den som jagade björn. Vid den senaste totalrevideringen av jaktlagen 1993 fick björnen till slut samma ställning som övriga viltarter.

Top

På långsikt har förändringarna i stammen följt i stort sett samma mönster för alla våra arter av stora rovdjur. Jakten har förmodligen knappast reglerat stammarna före 1800-talet, men under den senare hälften av det här seklet kollapsade stammarna som ett resultat av intensiv förföljelse och hölls sedan på en låg nivå i omkring hundra år ända fram till de sista decennierna av 1900-talet.

Folket hade uppmuntrats till förföljelse av rovdjuren ända sedan de medeltida landslagarna. I dessa togs inte ställning till hur vanlig björnen var, men medborgarna ålades att delta I de rovdjursjakter som ordnades av kronans jaktfogdar Den första uppskattningen av björnstammens utveckling påträffas i jaktförordningen av 1664.I förordningens femtonde paragraf sägs det att björnarna ocb vargarna är de största skadegörarna av skogens djur i riket och all de förökar sig och ökar mer och mer. Kronan foöreföll att inte bara ha en åsikt om stammens tillväxt utan även att vara övertygad om att man kunde inverka på den problematiska skadedjurssituationen med premier för dödandet och genom en allmän böjning av moralen.

Ändå levde människorna ännu kring medlet av 1800-talet och även senare i stort sett helt på de villkor förändringarna till deras omgivning ställde. Också rovdjuren upplevdes länge vara en okontrollerbar naturkraft och man kunde inte då just föreställa sig att det skulle vara möjligt att ingripa i deras förekomst och talrikhet. I slutet av 1800-talet började ändå människans relation till naturen förändras. Tron på egna möjligheter att inverka på naturens kretslopp stärktes och man började i allt högre grad ta lyckan i egna händer.

I och med att den vetenskapliga kunskapen ökade preciserades den artvisa lagstiftningen och man började i högre grad uppfatta de regionala djurbestånden som helheter som kunde behärskas. I jaktlagen av 1868 fastställdes vårt lands första fredningar av enskilda arter. I den följande lagen av 1898 ingick redan 77 fredade arter och listan övcr skadedjur var alla tiders längsta och omfattade utöver björnen totalt 45 andra arter.

Tidsperioden från medlet av 1800-talet fram till stiftandet av den första naturskyddslagen 1923 var den allra intensivaste tiden av skadedjursförföIjeIse. Storleken på vårt lands björnstam i början av nämnda tidsperiod har uppskattats till 1400-1500 individer (uppskattningen bar gjorts i efterband genom att ställa den kända procenten för hållbar beskattning av björnen i relation till avskjutningens utveckling). Sju decennier senare hade björnen blivit totalt utrotad i en stor del av landet Jaktframgångens starka bakgrundsfaktorer utöver de legistativa styrmedlen var förbättrade kommunikationer, effektivare informationsspridning, en snabba teknisk utveckling för vapnens del samt konstitueringen av jaktföreningarnas verksamhet, som inleddes på 1860-talet.

Med undantag för några ströuppgifter finns det inte statistiska uppgifter om björnfångsten att tillgå från tiden före 1860-talet. Den koncentrerade registreringen av antalet dödade stora rovdjur inleddes 1866 i vårt land. Fram till 1875 finns det uppgifter om antalet djur per femårsperiod, men därifrån framåt berättar Finlands officiella statistik redan om den

Årliga björnfångsten. ända från början av statistikföringen sjönk landets årliga björnfångst ända fram till krigsåret 1918. Det året blev bytet endast fyra björnar, men fångsten ökade igen under självständighetestidens första decennier till omkring femtio björnar.

Stammens kräftgång i slutet av 1800-talet framskred parallelt med utrotningen av vargen. I kulturbygderna hade björnen de facto utrotats redan en aning före vargen. Enligt det av Aukusti Juhana Mela 1882 publicerade verket suomen luurankoiset påträffades björnen då bara i undantagsfall i Satakunda, Egentliga Finland, Södra Tavastland och Nyland, medan vargen ännu på den tiden var allmän i nämnda landskap. FöIjande motsvarande översikt över faunan I Finland publicerades 1909.i den konstateras att björnar inte mera påträffas på andra håll än i landets östliga delar, men att vargen ännu förekommer också i nämnda västliga Iandskap, visserligen som ytterst sällsynt. Tre decennier senare sades det att vardera artens utbredning begränsas till de nordliga och östliga gränstrakterna, om också en obetydlig ökning av antalet fällda björnar kunde konstateras efter1920.

Att björnen försvann från den västra och södra delen av landet bekräftar också materialet i Historiska tidningsbiblioteket. Över 900 artiklar som handlar om rovdjur och fåglar, samt utrotandet av dessa hittas I tidningar från 1800-talet som deponerats i biblioteket. Två tredjedelar av dem bebandlar enbart vargobservationer och utrotandet av vargen, men också björnarnas förehavanden utreds 1120 artikiar.

Paralellt med stammens branta kollaps minskade också nyheterna om björnobservationer ocb björnfångst i södra och västra Finland. Ännu på 1860-talet kom det in björnnyheter från bl.a. trakterna kring Helsingfors, Tavastehus, Tammerfors, Heinola och Björneborg, men i artiklar under det följande decenniet nämndes björnar för kulturbygdernas del endast i nyheter från Vasa- och Tavastehustrakten samt I flera sammanhang från Björneborgstrakten. Från 1880-talet hittas endast ett omnämnande från Heinola från de tätast bebodda bygderna i landet.

Trots att minskningen av stammen i slutet av 1800-talet är ett obestridligt faktum torde fångststatistikens djupa vågdal på 1910-talet mera avspegla de samhälleliga förhållanden som rådde I landet. Förtrycksperiodernas vapenbeslag och begränsningar av skytteverksamheten, förryskningspolitiken, första världskriget och omvälvningarna då landet blev självständigt fyllde finländarnas tid och tankar och jakten stannade i bakgrunden.

Top

Efter 1942 meddelades inte antalet dödade stora rovdjur i statens officiella statistik. För tiden 1943-1949 är det ont om källor som berättar om de årliga björnfångsterna i riket. Ett fåtal verbala uppskattningar av situationen i slutet av 1940-talet hittas i Finlands jägarförbunds översikter över viltsituationen i landet. Under ett par år har fångsterna varit "normala", under några år talas om "några", och den enda exakta uppgiften ges för jaktåret 1944-1945, tio djur. Under perioden 1954-1963 har björnstammen i landet i efterhand uppskallats ha uppgått till cirka 400 individer.

Från 1962 till 1975 erhöIls en fångst på sammanlagt 691 björnar i landet. Den årliga fångsten varierade mellan 22 och 97 björnar. Medeltalet var 49 björnar. I början av 1960-talet uppskattades björnstammen uppgå till cirka 300 björnar.

Mera systematiskt har björnstammens utveckling i vårt land föIjts upp från slutet av 1960-talet, då gränsbevakningen på initiativ av professor Erkki Pullialnen började samla in material om björnarnas överskridande av riksgränserna. På 1960-talet minskade stammen och 1968 gjordes en bedömning på basis av observationerna av gränsöverskridningar samt björnfångsten, att landets björnstam krympt till 150 björnar.

År 1975 under föIjande decennium inledde Vilt- och fiskeriforskningsinstitutet en effektiverad uppföljning av stammarna av våra stora rovdjur. På grundvalen av den uppföIjningen uppgick minimiantalet björnar I landets björnstam 1976 till i stort sett 200-240 individer.

Med hjalp av ett nätverk av frivilliga rovdjurskontaktperoner, som grundats under ledning av docent Erik S. Nyholm, har VFFI sedan 1978 insamlat information om observationer. Med stöd av den information nätverket insamlat böjdes bedömningen av stammens storlek till 350 individer 1979 och till närmare 500 individer redan 1982. En del av detta är "immigrationsöverskott' från andra sidan riksgränsen och en del av tillväxt för vårt lands egen björnstam genom de ungar som fötts. Uppskattningen av minimistammen hölls relativt konstant från början av 1980-talet till 1990. Därefter inleddes en rask tillväxt som överskred gränsen 600 individer 1993. Mellan 1976 och 1993 fälldes 885 björnar och medelvärdet för årsfångsten var ocksi då 49.

Stammens tillväxt har fortsatt under det nya millenniet och björnen kan nu på allvar sägas ha återvänt som en del av vår skogsnatur och återfått det värde som tillkommit den från tidernas början bland vårt villebråd.

Källa: JÄGAREN

Top           < Hem igen >