Till dess skall det vara städat. Just nu är den gamla
skolsalen fylld av marmorerade pappershylsor.
– Man kan ha dem var som helst. En del skall jag ta till min blombutik, säger Marit
Kolam som är en av kursdeltagarna.
För tredje året i rad har man ordnat en kurs i marmorerings- och ådringsteknik på
Kolam byahem. Ledare för kursen är Ralf Lindell, uppvuxen i Kolam men bosatt i
Sverige. Vi står och tittar på en marmorerad skrivbordsskiva som han gjort. Han
förklarar hur marmoreringen går till.
– Först målar man en grundfärg och sedan slipar man och spacklar. Efter det
sätter man en färglös lasyr på och målar i den färg man vill ha. Sedan klappar man
ut färgen och marmoreringsränderna får man när man torkar ur färgen med en trasa och
drar fram ränderna.
I byahemmets varje rum finns alster från Lindells kurser. Bordena är marmorerade,
längs med väggarna i ett rum har man gjort en bred marmorerad list i svart och
byahemmets serveringsbrickor är gjorda med samma teknik.
– Den här är vår påskbricka som är gul och grann och det här är en
sommarbricka, säger Marit Kolam medan hon visar upp dem.
Vi sätter oss ner för att dricka kaffe och äta salta kex, drottningpaj och melon.
Aktiv i 40 år
Kolam byahem var tidigare en skola liksom många andra byahem och när skolan drogs in
på 60-talet ville kommunen skänka den till byaföreningen.
– När man gav bort dem slapp man att underhålla dem, säger Tor-Alf Knutar.
Det var då byahemsföreningarna grundades och Kolam byaförening startades i slutet
på 60-talet. Då ordnades många talkon för att få byahemmet i ett gott skick. Det är
snart 40 år sedan och byahemsföreningen har hållits aktiv sedan dess.
– Under terminen har vi haft en silverkurs här där vi gjort olika smycken. Sedan
hade vi påskbrasa och så har vi alltid en skördefest på sensommaren för
byahemsmedlemmarna. Den har nog ordnats i trettio års tid, säger Mariann Knutar.
På byahemmet har man också ställt till födelsedagsfester och bröllop och i sommar
är byahemmet bokat för klassträff. Det blir en klassträff för alla dem som gått i
skola för Mauritz Gistö som var lärare i skolan från 1947 tills skolan stängdes.
– Sedan är det en mångårig tradition att vi har en gudstjänst på byahemmet
under hösten. Vi har så mycket kärl att man kan ordna större evenemang här, vi har
köpt till efterhand som det har funnits pengar för det. Byahemmet fungerar enligt
principen att alla bär ett ansvar.
– Alla kör sina egna projekt och ser till att man har tillräckligt med folk för
att ro projektet i land, säger Marit Kolam.
Kräver by av rätt storlek
När gänget funderar på varför byahemsföreningen hållits så livlig, säger de
skämtsamt att vad skulle de annars göra.
– Man går inte i gårdar och hälsar på varandra som man gjorde förut. Det här
är ett sätt att samla byns folk. Men för att det skall fungera krävs det en by av
rätt storlek, den får inte vara för stor och inte för liten. Ju större ett samhälle
är, desto mera kräver man att andra skall göra något för en, säger Tor-Alf Knutar.
Stig Renlund är en av deltagarna i ådringskursen som avslutades igår. Han bor
i kyrkbyn, men har rötter i Kolam.
– Man märker att det finns en fin byagemenskap här.
En annan deltagare, Ulla Slotte från Nedervetil, instämmer.
– Den är otroligt fin. Man har humor här och det går inga elaka rykten.
– Det märks att du inte har varit så länge här, säger Mariann Knutar och
många klingande skratt ekar kring bordet.
Tidigare och
kommande eldsjälar
Solveig Björklund är en trogen medarbetare på byahemmet och påpekar att
byahemsverksamheten inte skulle vara så livlig som den är idag om det inte vore för en
person.
– John Knutar var en av dem som drog i gång verksamheten här och det var han som
ville se liv och rörelse i huset. Han var byahemmets ständiga sekreterare ända till sin
bortgång i februari i år, säger Björklund.
Tor-Alf Knutar tillägger att han haft många roliga stunder när han läst Johns
verksamhetsberättelser.
– Hans verksamhetsberättelser är otroliga, de liknar kåserier. Det var han som
sa att samlar man folk vid byahemmet har man också gemenskap i byn. Det var också han
som såg till att vi gjorde en lekpark här, han tyckte att barnen också måste ha något
att göra, berättar Knutar.
Om det kommer att finnas likadana eldsjälar som John Knutar i framtiden återstår att
se. En del av de yngre krafterna har småbarn just nu och det begränsar engagemanget. Men
det finns en ålder då man tar tag i saken på nytt tror Mariann Knutar.
– När barnen blir större och det finns mera tid så kanske man blir flitig igen.
Nästa tillställning blir som sagt ett lanparty och då torde i varje fall
medelåldern inte överstiga 30.