För Herrfors har den gamla korvfabriken närmast
fungerat som reservdelslager. Nu är byggnaden förfallen och enligt driftschef Ralf
Bertula är den gamla fastigheten inte längre ändamålsenlig.
– Dessutom finns det inget i den gamla byggnaden som skulle påminna om en
korvfabrik, säger Bertula.
Byggnaden kommer att rivas inom en snar framtid och ge plats för andra
utrymmen. Idag står den tom i väntan på rivning.
Tio år på fabriken
En av de som arbetade på fabriken var Leo Storbacka. Han arbetade på
korvfabriken under de sista tio åren som verksamhet ännu bedrevs. Fabriken inledde sin
verksamhet på 1930-talet och hölls igång ungefär tjugo år framåt. De första ägarna
hette Valter Mattsson, Sigurd Timgren och Runar Granholm.
– När det blev ägarbyte i början av 50-talet var det inte längre någon
lönsam verksamhet, säger Storbacka.
Österbottens kött dök upp på marknaden och fastän man försökte på ett
gentlemannamässigt sätt hålla sig till egna områden blev det svår konkurrens.
– Vi sålde korv ända till Kyrkbacken i Karleby, men därefter blev det
stopp. Inne i staden hade vi inget att göra, berättar Leo Storbacka.
Efter ägarbytet i början på 50-talet bad man Leo Storbacka stanna kvar som
chef. Han blev korvfabriken trogen fram till att den stängde sina portar 1954.
– Vi borde ha skaffat nya maskiner för att kunna fortsätta verksamheten.
Men det skulle ha kostat en miljon gamla mark, säger Storbacka.
Ett annat problem var att köttet skulle granskas i Karleby innan man kunde
börja med korvtillverkningen.
– Djuren slaktade vi i huset bredvid. Det säger ju sig självt att det
inte var lönsamt att därefter åka med köttet till Karleby för att sedan föra det
tillbaka, säger Storbacka.
Började som
springpojke
När Leo Storbacka började på fabriken 1946 befann han sig i skriftskolåldern
och fick börja som springpojke. Han hade bara två kilometer till arbetsplatsen.
– Arbetsdagen började klockan sju på morgonen. Då skulle de första
varorna packas in i bussen. Senare under dagen var det också andra bussar och postbilar
som skulle föra köttet vidare, berättar Leo Storbacka.
Han trivdes med sitt arbete som betydde en hel del frihet. Ganska snart fick
springpojken lära sig att skära kött för att i slutskedet ta emot förmansuppgifter.
– På den tiden var det ju så att du fick ett arbete och så stannade du
där. Så jag fanns nog kvar till sista dagen, men sedan var det färdigt, säger Leo
Storbacka.
Han fortsatte sin yrkesbana som golvläggare, men hade gärna stannat kvar på
korvfabriken i Terjärv.
– Nog kunde man ha fortsatt där alltid, säger Leo Storbacka
eftertänksamt.