Äldst  på vårt bolag

Jag fick den en gång för länge sen,
den blev från början en riktig vän
och fast den ej var nåt dollargrin,
så var lackeringen blank och fin.

  Nu har den rullat i många mil,
med tiden den blivit en gammal bil,
den fått sina törnar här och där,
målfärgen rostig och sprucken är.

  Ventiler hackar, motorn är svag,
det blir bara värre dag för dag.
En vacker dag så är det nog stopp,
vi kommer ej från garaget opp.

  Men ännu måste den hålla ut,
än är inte min arbetsdag slut.
Jag tror man tänkt att vi båda två,
på samma dag i pension skall gå.

  Men fast jag  gärna önskar och vill
att Micran skall hålla fem år till,
så tror jag nog inte att det går,
nej utan bil jag snart nog här står.

  Jag äger kontorets älsta stol,
den är ej någon statussumbol.
Snart ramlar stolen samman också
och jag får snällt vid mitt skrivbord stå.

  En dator fick jag ändå till slut,
en sån som en annan kastat ut.
En GSM kan jag blott drömma om,
jag är ej så viktig tycker dom.

  Ej bryr man sig om en gammal mer,
han kan gott ramla från stegen ner,
han är ju ändå mest till besvär,
ty inget nytt han längre sig lär.

  På mej så går det dock ingen nöd,
jag går till jobbet, äter mitt bröd
och allting känns precis som förut,
än känner gubben sig inte slut.

  Ty om man som jag har hälsan kvar
och till pensionen ej många dar,
då glömmes lätt alla små besvär
snart jobbet inte så viktigt är
                                     .