Jag har köpt mig en Landolagitarr
som jag nu vill spela på.
Men dess ton är ännu falsk och bisarr,
varför kan jag ej förstå.
Jag fick den till billigt pris,
passande på alla vis.
För en sån som inget kan
går den säkert ändå an.

Visorna jag gjort har ingen musik.
Ingen finns som sjunger dem.
Kanske är min stil en aning antik
för att den alls skall gå hem.
Ty en kräsen ung publik
gillar endast rockmusik.
Gamla också hellre vill
höra sånt de känner till

Snart har kanske min Landolagitarr
lärt sig ligga i min hand.
Då är slut på både missljud och knarr.
Kanske kan jag då ibland
sjunga när nån lyssnar på?
Kanske kan jag sedan få
höra ord som ger beröm?
Detta är min stora dröm.

Men den drömmen kan nog aldrig slå in
om en sång som aldrig fanns.
Och gitarren som jag nu kallar min
ger mig heller ingen chans.
Nej det är nog bäst ändå
låta andra lyssna på
nån som bättre sjunga kan
och som spelar bra minsann.

Men min sång den duger säkert ändå
i vårt badrum har jag tänkt.
Där finns ingen annan som lyssnar på.
Badrumsfönstret har jag stängt.
Ingen som kan höra när
tonerna ej rena är.
Endast egen självkritik
föranleder där en pik