Där Larsmosjöns vågor sakta söker sig mot land
där trivs jag nog bäst i hela världen
där har vi sedan några år en egen liten strand
här på en liten ö i Hästöfjärden

Där är vi två tillsammans så fort som det blir vår
och Larsmosjön sina isar kastar
när alarna och björkarna på nytt i blomning står
tillbaka till vårt Lakagrund vi hastar

När västanvinden susar är det kallt på våran ö
trädens kronor sig mot marken böjer
så kall och dyster har då blivit våran lilla sjö
så därför vi ej längre kvar här dröjer