Här ligger vänner som ej blev unnat
att leva länge som du och jag
De velat stanna om blott de kunnat
med oss på jorden ännu ett tag
Här ligger många av våra grannar,
och gossen han som dog allt för ung.
Vid deras gravar jag ödmjukt stannar
begrundar ödet och sorgen tung

Vår ungdomstid ej för evigt räcker
den svinner snabbt liksom vårens vind
Snart gråa håren min hjässa täcker
och tidens tand fårat har min kind
Snart vilar jag här bland alla andra
som väntar på att stå upp en dag
för att på gator av guld få vandra,
för att få sjunga i änglars lag

När sommarn svunnit då stundar hösten
då allting vissnar och sedan dör
Då är det tryggt att få ha den trösten
att nästa sommar är snart framför
Vårt liv är evigt det endast byter
sin skepnad och tar en annan form
Fast människans kunskap i ämnet tryter
finns det en annans som är enorm

Är graven kanske en väg till livet
ett verkligt liv utan sorg och nöd
Kanhända bör vi ej ta för givet
att kroppens död är en slutlig död
Kanhända ser de på oss från ovan
de vänner som vi har lagt i jord
Kanhända tackar de Gud för gåvan
en evig ungdom och dukat bord

Gösta Björkgren, Jakobstad
i april 2002