Klockan är 4.30 på morgonen och dottern Celia kommer in i vårt sovrum. Hon har satt klockan på väckning eftersom hon inte vill missa Oscars-galan. För mig, som inte är så värst intresserad av film, och speciellt inte att vara skådespelare, blev det att byta rum. Inte för att jag inte skulle tycka att en Oscars- gala skulle kunna vara intressant, men att sova smakade nog bättre den här tiden på dygnet.

Celia har alla möjligheter att bli en bra skådis. Hon älskar att uppträda och hon vill gärna stå på scen. Speciellt då hennes ett år äldre broder bråkar med henne, då kan det vara svårt att avgöra om det är panik eller panik på riktigt. Inte utan orsak kallas hon ibland för Greta Garbo. Självklart är hon därför också intresserad av Oscars- galan. Annat var det med mig, det var sällan jag deltog i någon pjäs i skolan och det var säkert både jag och fröken lika glad för.

Men jag kommer ihåg en av de få, eller den enda, pjäserna jag deltog i. Det var mycket motvilligt som fröken fick mig upp på scenen. Jag var enda pojken i pjäsen och orsaken till att jag kom med var antagligen att antalet flickor inte räckte till. Jag skulle föreställa en blomma och fick stå nästan orörlig i ett hörn av scenen, iklädd gröna strumpbyxor och en gul krage runt halsen. Där fick jag stå och vänta på min tur, som var i slutet, för att med klar röst framföra min enda replik, "Titta, nu lyser solen igen!"

Nej, någon Clint Eastwood eller Tom Cruise blev jag aldrig. Men då jag ser dem på scen tänker jag ibland hur det skulle vara att vinna en Oscar. Eller redan att vara nominerad och vara med på tillställningen. Vinnarna skall försöka se överraskade ut, de skall upp på scenen med en min som säger " Vad, jag? Hur är det möjligt?" och så blir det ett stort kramkalas där alla vill kramas. Sedan uppe på scenen, plockar den överraskade artisten plötsligt fram ett papper där han, eller hon, skrivit ett tacktal till hela släkten och alla som de skakat hand med under åren. Skall man vinna ytterligare poäng i det här läget, skall man också tacka en mycket speciell person som alla vill känna. - Jag vill också tacka Steven Spielberg! Det är en replik som sitter fint. Och alla är så lyckliga.

Men hur lyckliga är de som inte vunnit? Ja, då man tittar på dem så ser de lyckliga ut och plötsligt förstår man att de här artisterna har fått lära in två roller för att kunna delta i Oscars-galan. Den ena som en överraskad vinnare, och en annan som en bra förlorare. Förlorarna sitter där och ler så vackert, även om säkert många av dem gråter inombords.

Nu var det egentligen tacktalet som jag undrade mest över. Om jag skulle vinna en Oscar, vem skulle jag tacka? Ja inte Steven Spielberg åtminstone, jag vet ju inte ens vem han är. Antagligen skulle det gå som med alla andra, man bestämmer sig för att inte tråka ut publiken utan skall fatta sig kort och vara lite rolig. Och misslyckas lika bra som de andra.

Men den viktigaste frågan med hela Oscars-galan för mig är ändå förlorarnas "tack-lappar". Vad står det egentligen på dem? Och kommer de sig för att tacka sina föräldrar, fruar och arbetskamrater vid något annat tillfälle, eller är det bara ett tack på Oscars-galan som räknas? Troligtvis inte. Därför borde alla få vinna en Oscar, du och jag också. För att komma oss för att säga TACK, till alla som vi tänker på och älskar. Men då vi träffas, pratar vi om vädret eller det höga bensinpriset.

Mikael Manderbacka
Tillbaka till flera artiklar