med alabasterkinder.

Satt du på en tunn gren i björken och såg mig springa genom skogen? Var det då du bestämde dig för att jag skulle bli din mor? Jag kände redan din andedräkt som en svag doft av persikor. Jag visste det, jag anade att du sett mig, din blick följde mig och kändes så bekant för oändligheten öppnade sig och jag stannade under den, kröp in och vilade där i mig själv. Stod bara där och lekte träd, lät vinden gå tvärs igenom och suset susa i håret, lät öronen tjuvlyssna på ljudet som strömmat i tusen år och ska fortsätta strömma långt efter det vi inte längre finns i tusen och åter tusen år.

Bruna som tjärnen blev dina ögon, där martallarna speglar sig och älgen med kliv av oändlig inövad vana smyger sig på hjortronkuddar fram att dricka. Spröd som renlaven i solljus väntar du på det regn som ska göra dig redo att växa över berghällen, söka dig in i alla skrevor av oupptäckta mysterier. Jag följer dig på avstånd, låtsas plocka skvattram att sätta i linneskåpet. Eller odon, kråkbär och pors att lära dig skillnaden i arter och dofter och tillsammans vävs vi in i livets mycelieväv.

En bit får jag följa dig, sen hittar du själv och jag sitter i den ensamma björken mitt i skogen och susar med ögon blå som himlen.

På en gård i en lantlig stad

ska det alltid finnas

en hund som skäller

som ingen hör

Det ska finnas ett staket

som plogbilen i misstag vällt

ingen människa ska synas till

under drivorna ser ingen

vad som hänt

Solen leker bland

psalmboksblad

med ett roat prassel

lämnar blott en dag

uppslagen

med ett

visset löv

ligger havet om hösten

utklämt på värme