Biodling – lätt att starta, svårt att bli expert

Bifrågor tema på Lannäslund

Av Bengt Rönnback

Blir man en gång biten är det svårt att komma loss, säger Håkan Wikström i Esse och småler.

Det han talar om är biodling och deltagarna vid en tvådagars kurs på Lannäslund består av ett femtontal intresserade, vilka nyligen börjat med biodling, eller är i startgroparna.

Wikström har hållit på med bin i tjugosex år och har idag hundra bisamhållen. Men det skulle behövas trehundra för att han skall leva på denna näring.

Detta är nog fortfarande i två bemärkelser en bisyssla, men arbetsmängden är ändå så stor att det kanske är bättre att tala om ett halvdagsjobb, säger han.

Håkan Wikström räknar med att Svenska Österbottens biodlarförening har ca. 100medlemmar, men ingen lever helt på denna näring.

Egentligen krävs det inte så mycket för att man skall bli biodlare. Praktiskt taget vem som helst kan bli det, men helst skall man ha ett lugnt och sansat temperament. Nu och då blir man stucken och det finns ju folk som inte klarar det utan måste in på sjukhus.

Den viktigaste produkten är förstås honung, medan bivax, propolis och bigift är av mindre betydelse.

Honungspriset kunde ju gärna vara högre och orsaken till den låga prisnivån ligger nog i sista hand hos biodlarna själva, vilka borde vara bättre på att samordna försäljningen. Ett syfte med de kurser Wikström håller är just att förbättra biodlarnas organisation.

Inte dyrt komma igång

För knappt tvåhundratusen mark kan man starta en biodling med sextio samhällen. Men startar man ett bisamhälle för husbehov klara man initialskedet med 8-10.000 mark.

Hur mycket honung kan man då vänta sig att skörda av ett bisamhälle? Åttio kilogram är det mesta och fyra kilogram det minsta Håkan Wikström fått ur en bikupa under en säsong. Medelskörden torde ligga kring 35 kilogram.

I ett bisamhälle bor på våren uppskattningsvis tjugotusen bin, men då de är som mest uppgår antalet till mellan sextio- och hundratusen.

Att honung är en av naturens bästa gåvor till mänskligheten råder det knappast någon större oenighet om. Men tyvärr förstår vi oss inte riktigt i detta land på hur den skall användas. Vanligen förstör vi honungen genom att sätta den i varmt tevatten tydligen ovetande om att enzymerna tar skada i temperaturer som överskrider fyrtio grader.

Mest biodlingar finns det i södra Finland, men vi är enligt Wikström inte något stort biodlarland i jämförelse med de mellaneuropeiska länderna.

Det är inte svårt att bli biodlare, men fullärd blir man aldrig. Efter tjugosex år går det dock för Håkan Wikström att räkna sig som halvlärd på området.

Den vanligaste bisorten på våra breddgrader är det italienska eller gula biet. På senare tid har Buckfast som är en korsning av ett italienskt och engelskt bi vunnit terräng.

Buckfast är svärmtrög, berättar Wikström. Det betyder att biodlaren inte hela tiden behöver använda sin energi på att jaga svärmar. Mannen som utvecklade denna bisort var en munk som kallades broder Adam.

Bra för omgivningen

Bengt Löf från Lövö som senaste höst skaffade sig några bikupor berättar att den största nyttan med biodlingar är det enorma pollineringsarbete som bina gör i omgivningen. Men den nyttan kommer inte enbart biodlaren till godo.

Ett hot mot binäringen är det s.k. Varroa-kvalstret som livnär sig på biets kroppsvätskor. Kvalstret går in i cellen där larven utvecklas och förstör den. Än så länge har vi i Svenska Österbotten varit förskonade från detta kvalster som finns från Kalajoki norrut och från Björneborg söderut.

Det är omöjligt att bli av med kvalstret, som dock genom medicinering kan hållas under kontroll. Medicinen är en kemikalie som kvalstret inte klarar av.

Men medicinen kostar pengar och biodlare vill i regel inte ha något med kemikalier att göra. Binäringen borde vara ren och honungen är så naturlig en produkt överhuvudtaget kan vara, säger Håkan Wikström.

Håkan Wikström har sysslat med biodling i tjugosex år, men ännu betraktar han sig inte som fullärd.