Main Document - Swedish-Russian War

Finska kriget 1808-09

Kort sammanfattning av händelseförloppet

Bakgrund

Likt Polen ligger Finland inklämt mellan öst och väst, och ända sedan medeltiden har Finland varit en värdefull bricka i spelet mellan stormakterna. Detta schackspel har lett till blodiga krig och fälttåg på finsk mark, inte minst under och efter den svenska stormaktstiden. År 1703 lät tsar Peter den store grundlägga den nya huvudstaden, St. Petersburg, och kampen mellan den sönderfallande stormakten Sverige och det stigande Ryssland intensifierades på grund av den nya huvudstadens närhet. Under det Stora nordiska kriget invaderades Finland men återlämnades vid freden i Nystad 1721. Under 1700-talet kom svenska och ryska intressen gång på gång på kollisionskurs i Finland. Det svenska revanschkriget 1741-43 slog fel, och inte heller 1788-90-års krig ledde till något avgörande mellan Sverige och Ryssland.

När så den franska revolutionen drog fram som en storm över den europeiska kontinenten, kom både Ryssland och Sverige att i gemensamt intresse hålla sig neutrala och ingick således med Danmark och Preussen i det så kallade neutralitetsförbundet. Napoleons maktövertagande 1799, tsar Alexanders trontillträde och neutralitetsförbundets slutliga sammanbrott efter det brittiska bombardemanget av Köpenhamn år 1800, tvingade in både Sverige och Ryssland i koalitionskrigen mot den franske kejsaren.

Krigslyckan var dock inte med de ryska arméerna under åren 1805-07. Vid Austerlitz tillfogade Napoleon ryssarna ett svidande nederlag. 1806 invaderade de franska trupperna Preussen och från Berlin proklamerade Napoleon kontinentalblockaden mot Storbritannien. Blockaden innebar att hela den europeiska kontinenten skulle stängas från handel med britterna och genom denna åtgärd hoppades kejsaren kunna betvinga Storbritannien genom ekonomisk krigföring. Kontinentalblockaden och dess upprätthållande blev Napoleons utrikespolitiska prioritet, vilket i förlängningen ledde till både kriget på Pyreneiska halvön 1808-14 och 1812-års krig med Ryssland - ja, kontinentalblockaden ledde till hans fall.

Under tiden pågick dock alltjämt kriget mellan Ryssland och Frankrike, men efter blodiga strider i Polen 1807, tvingades Ryssland slutligen lägga ned vapnen. Frankrikes kejsare Napoleon och Rysslands tsar Alexander möttes vid Tilsit för fredshörhandlingar. Det som skedde vid Tilsit, på en flotte ute på floden Njemen, var av största vikt för hela Europas framtid. I praktiken innebar Tilsitfreden att Napoleon och Alexander delade upp hela Europa i intressesfärer, där det blev de två kejsardömenas högsta uppgift att upprätthålla kontinentalblockaden mot Storbritannien. Eftersom Sverige återstod som Storbritanniens vän och Frankrikes fiende, föll det på Rysslands lott att genom en erövring av Finland tvinga Sverige på knä. För den ryske tsaren framstod detta som en tacksam uppgift. Genom Finlands erövring skulle han pressa fram det storryska rikets gränser västerut, säkerställa huvudstaden St. Petersburg och samtidigt tillfoga arvfienden Sverige ett allvarligt avbräck.

Från och med november 1807 byggdes de ryska invasionsstyrkorna upp vid gränsen till Finland. Armén ställdes under general Friedrich Wilhelm von Buxhoevdens kommando. Så småningom utgjorde invasionsarmén ungefär 24.000 man. Mot dessa ställde den svenska armén i Finland ca 17.000 man. Medan mobiliseringen således pågick sände den svenske ambassadören i St. Petersburg hem oroande rapporter om vad som höll på att hända. I Stockholm tog man ingen notis, men den kvicktänkte tillförordnade överbefälhavaren i Finland, Nathanael af Klercker, lät samla de svenska trupperna till Tavastehus.

Den 21 februari 1808 överskred de ryska arméerna gränsen utan officiell krigsförklaring.

Inledande strider - första reträtten

När så slutligen den ordinarie befälhavaren, Wilhelm Mauritz Klingspor, anlände och tog kommandot över den svenska armén satte han genast krigsplanen i verket. Planen gick ut på att de svenska trupperna skulle retirera norrut, mot den österbottniska kusten, för att där invänta förstärkningar från Sverige. Under tiden skulle försvaret av södra Finland lämnas åt garnisonerna i Svartholm, samt det ointagliga Sveaborg. I flykten var Klingspor en mästare. Själv befann han sig alltid långt före resten av armén. Onekligen var den långa, mödosamma reträtten synnerligen impopulär bland manskapet. Stridsmoralen var fortfarande god och männen längtade efter att få ge sig i kast med de invaderande; man lämnade dessutom mycket motvilligt sina hem och familjer bakom de ryska linjerna utan strid. Reträtten fortgick i god takt genom vinterkylan, ty mars månad detta år var ovanligt kall. Isarna låg fortfarande starka över insjöarna och älvarna, vilket underlättade den ryska frammarschen; samtidigt låg Bottenviken frusen och hindrade den svenska flottan från att gå till aktion.

Eländet fortsatte. Den 2 mars intogs Helsingfors av ryssarna, Svartholms fästning kapitulerade den 18 mars och slutligen föll Åbo, Finlands urgamla huvudstad, inför ockupationsmakten den 22 mars. Med detta låg hela södra Finland under den tvåhövdade örnens vingar. I södra Finland var således allt förlorat. Allt förutom fästningen Sveaborg.

Den 16 april kom det till strid mellan ryska förtrupper under Jakov Petrovitj Kulnev och svenska styrkor, under Georg Carl von Döbeln, ur tredje brigaden vid Pyhäjoki söder om Uleåborg. Trots de goda förutsättningarna att på allvar ta upp kampen, pressade Klingspor på reträtten eftersom han hade bråttom att nå Uleåborg då han där hade för avsikt att invänta våren och tövädret som skulle smälta isarna. I slutet av mars marscherade savolaxbrigaden, som likt huvudarmén retirerat i god ordning, in i Uleåborg. Någon tid efter detta anlände även Klingspors huvudarmé. Vid samma tid förlade den ryska ledningen under general Buxhoevden sitt högkvarter till Åbo.

Krigslyckan skulle dock vända. De svenska trupperna, ledda av Carl Johan Adlercreutz, tillfogade ryssarna ett allvarligt nederlag vid Siikajoki den 18 april. Slaget vid Revolax den 27 april innebar ytterligare en seger för de svenska arméerna och striderna höll nu på att komma igång på allvar, men Klingspor tog ingen notis utan fortsatte sin passiva krigföring utan att följa upp de viktiga segrarna. Savolaxbrigaden satte sig dock i rörelse och återerövrade under våren stora delar av Savolax ända ner till ryska gränsen.

Medan allt detta höll på att tilldraga sig i norra Finland höll fästningen Sveaborg med kommendanten amiral Carl Olof Cronstedt ut. Ryssarna hade endast förlagt en mindre observationsstyrka i närheten av fästningen, 3-4000 man. Sveaborgs garnison omfattade ungefär 6.700 man, i några av det svenska rikets bästa regementen, och fästningens artilleri uppgick till 700 kanoner gott artilleri. Dessutom var halva skärgårdsflottan om ungefär 110 skepp och båtar närvarande. På den ryska sidan leddes belägringen av Nikolai Kamenskij, understödd av den listige van Suchtelen.

De ryska försöken att ta fästningen var så gott som obefintliga. Ryssarna förde fram sitt artilleri på isen, besköt fästningen sporadiskt och drog sedan kvickt undan när de svenska kanonerna svarade. Några systematiska stormningsförsök eller artillerikoncentrationer företogs icke. Förlusterna på båda sidor var därför också synnerligen små. Det som verkligen fick avgörande effekt i Sveaborgs belägring var van Suchtelens psykologiska krigföring; han lät bland annat trycka upp falska dagstidningar i Åbo och smugglade in dem till garnisonen. Dessa tidningar påtalade hur utsiktslöst försvaret av Finland - och Sveaborg - var. Den 6 april undertecknades en konvention där Cronstedt förpliktades överlämna fästningen till ryssarna om inte den svenska flottan visat sig och anlänt till Sveaborg före den 3 maj. Cronstedt kapitulerade enligt den överenskommelsen den 4-6 maj inför ryssarna; trots att isarna ännu inte riktigt gått upp, vilket hindrade all sjöfart. Men det var inte allt. Meddelandet om konventionen nådde Stockholm samma dag som fristen gick ut!

Cronstedts kapitulation splittrade de svenska krigsplanerna och ledde till att hela den starka garnisonen gick i rysk fångenskap. Halva skärgårdsflottan föll i den ryska militärens händer och de båtar och fartyg som togs kom att spela en avgörande roll i skärgårdskriget mot svenskarna. Spekulationerna om Cronstedts kapitulation skall betraktas som högförräderi eller inte lämnar vi därhän, och konstaterar bara: Sveaborg var en obeskrivlig katastrof.

Den svenska sommaroffensiven 1808

De första segerrika striderna vid Siikajoki, Revolax och Pulkkila i de norra delarna av landet, såväl som savolaxbrigadens framgångar österut, inspirerade hela den svenska armén. Så småningom satte man sig faktiskt i rörelse söderut, trots Klingspors försiktighet. Att svenskarna inte kom igång förrän medlet av juni berodde dock inte bara på den militära ledningens svagheter och brister, ty vårfloden gjorde i stor utsträckning vägarna ofarbara och dessutom gjordes diverse logistiska överväganden, såsom säkerställandet av förbindelselinjerna, innan en effektiv motoffensiv kunde påbörjas. Under tiden var det nu den ryska huvudstyrkan i Österbotten som tvingades retirera; förbindelselinjerna hade tänjts ut till bristningsgränsen under den förvånansvärt snabba frammarschen. De ryska trupperna drog sig tillbaka mot Karleby (Kokkola).

I Göteborg utspelade sig ett helt annat sorgedrama. Den brittiska flottan anlände i maj med en expeditionskår om 10.000 man under Moore för att undsätta Sverige. Dessa trupper gavs aldrig chansen att landstiga, på grund av svenske kungens starka protester mot det hela. Britterna var för övrigt inblandade i finska kriget på andra sätt också. En brittisk eskader under amiral Saumarez förstärkte den svenska flottan i Östersjön, och med britternas hjälp kunde Sverige hålla sjön. Den ryska flottan hölls instängd i Baltischport i Estland ända till september 1808.

Bland civilbefolkningen togs den ryska ockupationsmakten emot med blandade känslor. Bönderna och de lägre klasserna kände fortfarande den uråldriga lojaliteten till den svenska kronan och på otaliga platser reste sig bönderna i uppror och utkämpade bittra strider i ren gerilla-stil mot de ryska trupperna. De övre klasserna och borgarna välkomnade dock ofta den nya styrelsen och man gav baler och soaréer för de ryska officerarna.

Vid midsommartid upptogs striderna på allvar i Österbotten. Den 24 juni tvingades ryssarna utrymma Nykarleby efter att ha varit nära att bli omringade av Adlercreutz och hans trupper. Ett landstigningsförsök vid Vasa misslyckades dock dagen därefter, eftersom de från Sverige översända förstärkningarna inte fick tillräcklig hjälp från Adlercreutz' armé som fortfarande stod i Nykarleby i norr. Trots misslyckandet, blev landstigningsförsöket signalskottet till allmän resning i Sydösterbotten. Bondehärar organiserade sig och bjöd ryssarna på regelrätt gerillakrigföring.

Den 14 juli hade den svenska motoffensiven nått Lappo där en blodig batalj utspelade sig. Adlercreutz vann här sin största och mest betydande seger; med 4.700 man stod han mot Rayevskij med den ryska huvudstyrkan om 4.000 man. Slaget kunde vinnas efter att von Döbeln med sina björneborgare stormat kyrkbyn där ryssarna förskansat sig. Nederlaget gav negativ klang hos den ryska ledningen som skyndade att byta ut Nikolai Rayevskij mot den unge generalen Kamenskij som hädanefter ledde den ryska huvudarmén. De svenska framgångarna fortsatte dock ännu för någon tid. Vid Kauhajoki segrade von Döbeln den 10 augusti och Adlercreutz vid Alavo den 17.

Läget för det svenska försvaret var mycket gynnsamt. Trots detta, höll regeringen i Stockholm inne med förstärkningarna och endast ett fåtal försök till landstigningar på den finska kusten gjordes för att understöda de i landet stridande trupperna. Vid Lemo, söder om Åbo, landsteg en talrik styrka den 19-20 juni i syfte att hota staden där det ryska överkommandot för övrigt höll till. Den påföljande striden slutade med reträtt och svenskarna återvände ut i Åbo skärgård, där ett blodigt sjökrig bland öar och skär följde. I dessa strider gjorde de ryska styrkorna god användning av de vid Sveaborg erövrade kustfartygen. Vidare landsteg Gyllenbögel med sin frikår i Kaskö den 30 juli och anslöt sig till armén. I Kristinestad landsteg von Vegesack den 28 augusti. Dessa förstärkningar var tyvärr, som sagt, alltför små.

Situationen var på gränsen till desperat för ryssarna i mitten av augusti, men olikt den svenska ledningen, agerade den ryska snabbt och resolut. Förstärkningar sattes genast in. 16.000 fräscha trupper ansamlades och sändes över till Finland. Den nye befälhavaren för den ryska huvudstyrkan, Nikolai Kamenskij, skred till handling i början av september. Den 21 augusti lyckades ryssarna besegra Otto von Fieandt vid Karstula efter en mycket intensiv och hård batalj. Denna seger ändrade på läget avsevärt och förstärkte hotet mot Adlercreutz som stod västerut.

Även på den sekundära östra fronten i Savolax erhöll den ryske befälhavaren Barclay de Tolly förstärkningar för sina operationer mot den ständigt gäckande Johan August Sandels som genom geniala gerillaoperationer höll ryssarna stången. Sandels tvingades tillbaka norrut, men bet sig fast vid Toivala. Där stod Savolaxbrigaden ända till den 30 september, alltemedan man avvisade ryska anfall och dessutom företog utfall för att understöda de karelska böndernas resningar.

Andra reträtten - från Österbotten till Västerbotten 1808-09

Adlercreutz' situation i mellersta Österbotten kan liknas vid Hannibals i Italien under det andra puniska kriget. En trångsynt politisk ledning höll inne med förstärkningar och understöd, medan generalerna i fält kämpade mot en växande övermakt. I Skåne stod alltjämt 35.000 man fräscha, outnyttjade trupper och väntade i fåfänga på ett danskt anfall som aldrig kom, och som den brittisk-svenska flottan hade kunnat skjuta i sank om en sådan invasion verkligen satts igång från dansk sida.

Den 31 augusti till den 2 september utkämpades hårda strider mellan de två arméerna vid Kuortane, Ruona och Salmi i mellersta Österbotten, och det var under dessa bataljer som krigslyckan återigen vändes till ryssarnas fördel. Adlercreutz hade kämpat tappert och stundtals framgångsrikt, men tvingades på order av Klingspor dra sig tillbaka mot Lappo och sedan vidare mot Vasa vid kusten. Den andra reträtten hade således påbörjats.

Kamenskij planerade en kniptång för att fånga den flyende svenska armén i en fälla. Medan den ryska huvudstyrkan systematiskt förföljde den svenska under Adlercreutz, skulle en mindre enhet under Kossatchoffskij marschera fram från Lappo mot Nykarleby och således ställa sig i ryggen på Adlercreutz. Så skulle fällan slå igen. Den svenska staben noterade dock vad som höll på att hända och von Döbeln sändes genast till Nykarleby för att kontra det ryska anfallet. Den 13 september stod det berömda slaget vid Juthas, där von Döbeln kastade Kossatchoffskij över ända och således räddade vägen norrut för den svenska armén. Under tiden stod Adlercreutz i ställning vid Oravais. Skottlossningen från Juthas kunde höras ända dit.

Dagen därpå, den 14 september 1808, stod det avgörande slaget, trots att Adlercreutz endast hade planerat genomföra en fördröjande strid vid Oravais. Med sin högra flygel stödd mot kustlinjen hade Adlercreutz med sig hela sin armé om ca 5.500 man. Mot dessa marscherade Kamenskij fram söderifrån med ca 6-7.000 man. De ryska styrkeuppgifterna varierar något. Striden var hård från början när de svenska förposterna vid Lillträsket tvingades dra sig tillbaka till huvudställningen. Efter att ha besegrat det första ryska anfallet, gick dock Adlercreutz över i ett fatalt motanfall, där merparten av hans armé sattes in. Nya ryska trupper anlände oavbrutet och svenskarna tvingades så snart tillbaka återigen. I slagets slutskede satte Kamenskij in ett förkrossande storanfall som slutligen knäckte den svenska armén. Adlercreutz tvingades till reträtt norrut och ryssarna kunde stoltsera med att ha vunnit krigets avgörande slag. Slaget vid Oravais innebar en oreparerbar förlust för den svenska armén. I september företogs dessutom två misslyckade landstigningsförsök på sydkusten, vid Helsinge, men det var redan för sent. Åtgärderna kom alltför sent och var alltför obetydliga.

Den 29 september ingicks ett vapenstillestånd i Lochteå och vapnen tystnade på alla fronter. Klingspor hade fått nog av kriget och reste till Stockholm. Befälet över armén gavs åt den åldrige Klercker. När Sandels i öster nåddes av nyheterna om vad som hade skett vid Oravais och om stilleståndsavtalet, beslöt han sig för att retirera från sin ställning vid Toivala. Förbindelsevägarna västerut var hotade. Därför drog sig den ärorika savolaxbrigaden tillbaka norrut mot Idensalmi, medan Barclay de Tolly besatte ställningarna vid Toivala.

Vapenstilleståndet avbröts den 27 oktober och ryssarna gick återigen till anfall mot Sandels. Denna gång vann Sandels sin mest berömda seger; i slaget vid Virta bro, där han mästerligt besegrade en vida överlägsen styrka. Trots segern, tvingades Sandels på grund av omständigheterna i väster retirera vidare norrut. Så småningom förenades även hans styrkor med huvudarmén i norra Finland. Före den händelsen, hade man dock ingått konventionen i Olkijoki, vilket förpliktade de svenska trupperna att evakuera Finland, med Kemi älv som gräns. Så flyttade kriget över till Sverige.

De trupper som nu marscherade in i Norrland från Finland förenades med den så kallade norra fördelningen och armén kom således att från och med nu kallas för Norra armén. Sjukdomar, hunger och köld decimerade dess numerär avsevärt och hårda tider stundade. Fältsjukhusen överbelastades.

Början av 1809 blev en omvälvande tid i konungariket Sverige. Den 10 mars marscherade ryska förband fram mot Åland och lade öarna under ockupation medan de svenska trupperna, anförda av von Döbeln, drog sig tillbaka över isen till det svenska fastlandet. Den 22 mars nådde Barclay de Tolly Umeå efter att ha fört sina trupper över isen från Vasa. Detta äventyr är onekligen en av de mer intressanta episoderna under kriget. Trots att de Tolly lyckades inta Umeå, drog han sig tillbaka redan den 27 efter att ha fått underrättelser om att en statskupp utspelat sig i Sveriges huvudstad Stockhom.

Den militära ledningen hade fått nog av konungens förvirrade ledning och Västarmén, som var förlagd till Karlstad och leddes av general Adlersparre, satte sig i rörelse mot huvudstaden. För en tid såg det till och med ut som om regelrätt inbördeskrig hotade. Den 13 mars tog dock general Adlercreutz, veteranen från finska kriget, initiativet och ledde den delegation som slutligen avsatte konung Gustav IV Adolf. Hertig Karl, kungens farbror, övertog rikets styrelse som riksföreståndare. Den 23 mars kapitulerade Gripenberg med sina trupper inför ryssarna i Kalix. Återstoden av den finska armén drog sig söderut mot Umeå. Den 5-6 juli besegrades Sandels i striden vid Hörnefors, legendarisk därför att hjälten Duncker stupade därvid.

Den sista organiserade svenska motaktion som företogs i detta krig följde. Kamenskij stod nu i Umeå med sina trupper, medan de svenska styrkorna hade retirerat söder om Umeälven. I detta läge landsattes en stark svensk armé vid Ratan, norr om Umeå. På detta vis planerade man omringa ryssarna i Umeå och nedkämpa dem. Gustaf Wachtmeister ledde i sakta mak sina trupper söderut men kom i kontakt med Kamenskij vid Sävar. Här utkämpades den 19 augusti krigets sista stora fältslag, en blodig och intensiv batalj som slutligen resulterade i ytterligare ett svenskt nederlag. Wachtmeister retirerade tillbaka till Ratan där hans trupper var skyddade av flottans kanoner. När Kamenskij försökte storma basen den 20 augusti, fick han vika för artilleribeskjutningen. Wachtmeister evakuerade och försvann på de fartyg han kommit.

Med detta var kriget så gott som avgjort. Ryssarna evakuerade successivt de norra delarna av Sverige och förhandlingar påbörjades. Den 2 september ingicks en vapenvila som avslutade samtliga krigshandlingar i norra Sverige. Den 17 september undertecknades freden mellan Sverige och Ryssland i Fredrikshamn; Finland blev därmed ett ryskt storfurstendöme och skildes så från Sverige.

I ett hjärtskärande tal till trupperna i Umeå den 8 oktober 1809 avtackade von Döbeln den finska armén då männen hemförlovades. Den svensk-finska unionens sista krig hade därmed kommit till ända.

Avslutning

Den svenska krigföringen hade misslyckats kapitalt. Trots att de svenska arméerna haft ypperliga chanser att försvara Finland, med terrängförhållanden som i alla avseenden underlättade defensiva operationer, hade det på grund av den trångsynta högsta ledningen förspillts läge efter läge. Sveaborgs kapitulation, Klingspors försiktighet, konungens - på gränsen till sinnessjuka - föreställningar; dessa var de viktigaste anledningarna till nederlaget. Det var hos de lägre officerarna som de svenska försvararna såg sin styrka - Adlercreutz, von Döbeln och Sandels är exempel. I J L Runebergs Fänrik Ståls sägner besjungs dessa ledare och höjs till skyarna, medan de högre ledarna, såsom Klingspor, C O Cronstedt och naturligtvis kung Gustav IV Adolf själv, i det närmaste förlöjligas. Runebergs version har trots allt haft en avgörande roll i hur krigets historia behandlats, och på det sätt befolkningen i både Sverige och Finland betraktat händelserna under 1808-09 ända in i vår tid.

Samtidigt var den fiende svenskarna konfronterade övermåttan överlägsen. De ryska trupperna levde på erfarenheter från striderna på kontinenten, och männen i ledet var alltsom oftast krigsvana veteraner. Rent generellt var den ryske soldaten bättre än den svenske. Den ryska ledningen var även den vida överlägsen den svenska. Överkommandot leddes av erfarna, framgångsrika och modiga officerare, och även den politiska ledningen hade stor förståelse för dessa generalers behov.

Efter kriget valde Sverige så småningom en ny politisk väg. Efter att kronprinsen, dansken Karl August, fallit av hästen på Kvidinge hed, valde man i stället den franske marskalken Bernadotte till svensk kronprins, och med den nya dynastin, kom nya storpolitiska värderingar. Karl Johan vände sig västerut och prioriterade en erövring av Norge framför en återerövring av Finland. Sverige deltog i kampen mot Napoleon 1813-14 där Bernadotte förde befälet över de allierades nordarmé. Många av generalerna från det finska kriget kom att delta även i Tyskland. Bernadotte besegrade Danmark, Frankrikes trogna allierade, och genom freden i Kiel kom Norge att ingå statsförbund med Sverige, en union som varade till 1905. 1814 etablerade Sverige den varaktiga fred som bestått ända till våra dagar.

Tsaren behövde ett välvilligt Finland. Därför gjorde han allt för att konsolidera den ryska makten i landet; de finska böndernas oro över att livegenskap skulle införas även i det erövrade Finland visade sig vara obefogad, befolkningen fick behålla sin religion och sina politiska friheter. Allt detta försäkrade tsaren personligen Finlands folk vid Borgå lantdag 1809.

Så i Finland var det "Gud välsigne tsaren" som gällde hädanefter. Den forna östra provinsen av konungariket Sverige förblev ryskt storfurstendöme fram till 1917.